Ensam gick jag
bland flickorna, flickorna som log.
Deras leende glittrade äckligt.
"vad vet de om att leva?"
Hop rinner snabbare än vatten, sprider sig kvikt.
Krossad spegel blicken i mina ögon
När allt förstörs framför mina ögon och inbildningen om att jag
hade det Okey blev hånad.
För när det slog mig, hur mycke det skiljde sig mellan oss ville
jag spring för mitt liv, springa ifrån hennes röst(skrikandet var
så normalt att det var hennes röst).
Rädd, för för imorgon och för sekunden. Att aldig veta när det
smäller.
Sjungandet hjälper, men du dånar och ber mig sluta,vara tyst, låta
din huvudverk vara.
Och nej jag orkar inte leva i igår, men du påminner ju?
Du slänger det i mitt ansikte precis när jag ler med vilja.
Så klart slängder du ifrån det som pekar på dig, men det spelar
ingen roll, för alla vet.
Här och letar efter mitt namn och din kärlek som du påstår
finns.
Letar,letar,letar.
Livslinan på min hand ser ut att krympa, orken försvinner. Mina
ögon är nu döda.
Och så som jag drömmer. Drömmer om att få drömma.
Och jag som vill, vill känna min vilja igen.
Borta, tunga ögon och torra läppar. Liv som vill leva finns det
inom mig.
Att se utan för murarna och se snön som vitast och solen som
varmast, att ha mina egna regler.
Utan att huvudet skakar och säger "Nej, jag är inte
redo".
Pga dig så försiktig, så risklös. Men ändå så
farlig.
Så
graciös, så motbjudande.
Rädd men ändå inte.
Letar efter den som borde vart du, den som ska ge skydd och
älska.
Jag älskar dig, men du har skadat mig.
Rädd för att en dag bli som
du.
Kommentarer